Bloggen ligger i träda... Fast jag har inte lagt ner. Jag har bara fullt upp med Miss Pinup Scandinavia och har ni inget annat för er så tycker jag att ni ska kasta ett getöga åt det HÄR hållet för där händer det grejer, må ni tro. Låt säga att jag hoppas vi ses ute i sommarsverige (hur tusan stavar man det...) för vi ska ut på turné igen.

Men... OM det händer något väldigt speciellt på hemmafronten så tänker jag absolut dela det med er här på bloggen och idag är ett sån't där special occasion, för idag är ingen vanlig dag. Det är Giovanni's 17-årsdag!

Det är även en speciell dag för hans mamma. Mitt lilla troll har inte bara hunnit bli en "very fine figure of a young man"... Han har hitintills ALDRIG tagit på sej nya kläder utan gnissel, gnäll, gnat och tjat. Fast idag var det minsann ett helt annat ljud i skällan, för G slängde på sej ALLA sina födelsedagspresenter och mannekängade framför kameran utan att knota. Det ni!

Här nedanför får ni ett litet collage på vardagsmiraklet, men först vill jag passa på att tacka alla er (mer än) 100 grattare på Facebook. Ni gjorde inte bara Giovanni's dag (för ni kan tro att han har haft stenkoll på er). Ni värmde även mitt mammahjärta å det grövsta.

Kram på er! ♥

Här kommer han... The man... The myth... The legend... Giovanni Miranda... 17 years old and still counting...


...you were made for lovin' me.

Undrar ni vad jag håller på med. Har jag blivit tokig? Eller fortsätter jag bara spinna vidare på KISS-konceptet från mitt förra inlägg?

Närå... Jag har bara fått vårkänslor. Jag är förälskad. Tokkär. Jag har fallit pladask. För ett par stövlar.

Vi "skulle bara" dricka en vanilla latte på vägen hem, men det visade sej bli typ den dyraste latten i mannaminne.

Dom här raringarna från The Urban Project står nu och väntar på att jag ska gå in dom och jag lovar att dom inte ska behöva vänta särskilt länge, för 'these boots are made for walking'.


Som en del av er redan vet så är jag en ordekvilibrist (dvs säga en bokstavsakrobat aka ordvrängare) som är sambo med en hårdrocksmusiker och idag när Matthias kom hem efter att ha repat med polarna utspelade sej följande konversation:

Jag: "Hade ni roligt?"

Matthias: "Ja, det var jättekul och vi slängde in lite KISS när vi ändå var igång..."

Jag med ett något förvånat uttryck i ansiktet: "Ni slängde vadå, sa du?" 

Ja, som det kan bli på en helt vanlig lördag... Ribban är med andra ord lagd på allra lägsta nivå...

På tal om musiker, förresten (fast på ett avsevärt seriösare plan då, förstås) så tycker jag att ni ska passa på att läsa min närgångna intervju med en svensk rockabilly hunk, Tupelo Chris från Tupelo Highshots. Intervjun hittar du HÄR och så här ser han ut.


Jobbet bakom kulisser till Miss Pinup Scandinavia fortskrider i ett stadigt tempo framåt och bloggen har långt om länge (ÄNTLIGEN!) börjat leva sitt eget lilla liv.

Vill du följa med i vad som händer fram igenom så hittar du den HÄR.

Det har också ramlat in lite nya sponsorer och vill du veta vilka dom är (så här långt) så klickar du snabbt och enkelt HÄR.

Jag har dessutom fått ett helt fantastiskt erbjudande från Terry Mendoza/Retro Photostudio i England. Ett tillfälle för alla nordiska retro pinups som vill få riktigt fina bilder till sin portfolio eller familjealbumet. Exakt vad det gäller hittar du HÄR.

Nu ska jag hysta på ännu en kanna kaffe. Giovanni vaknade vid 05.00 och tyckte det var dags att stiga upp och börja dagen på allvar klockan 06.00...

Därför har jag varit vaken ett tag och när jag ändå är det så kan jag lika gärna vara produktiv och få något vettigt gjort. Som att göra en intervju med en rockabilly hunk till exempel... Låter inte det som en rolig torsdags morgon?

Tjingeling, så länge!


Här är två bilder som jag tycker är lite kul... Den ena har ni redan sett... Den på mej och Duo Raw från Finest Awards i onsdags. Den andra är på min moster Annica som, precis som jag, ägnar mycket av sin fritid åt välgörande ändamål och ideellt arbete.

Fast, till skillnad från mej, så är hon för det mesta verksam utanför Sveriges gränser. Närmare bestämt Dominikanska Republiken. Om ni missat vad det är jag pysslar med vid sidan om allt annat så kan ni kika HÄR.

Jag tycker också att ni ska ta er en ordentlig titt på "the charity of mosters choice" som går under arbetsnamnet "Projekt Barrio Blanco" och det kan ni göra HÄR.

Nå... Vad säger ni? Ser ni släktdragen? Är jag min moster upp i dagen? Hittar ni några likheter? Kan det kanske vara så att vi är ärftligt välgörande med en dragning åt det extravaganta?

Extravaganza @ Café Opera i Stockholm. MirAnna La More och Duo Raw på Finest Awards.


Om nu någon av er (när ni läste mitt föregående inlägg) tänkte tanken att: Jaha, ja... Anna tappade bort sin iPhone i onsdags på grund av bubblet hon hällde i sin på Café Opera..." så har ni helt rätt. Fast ändå fel...

Nya forskarrön visar på att skumpa är bra för minnet och så här skriver iForm om saken:

Nu kan du sätta lite bubblig guldkant på vardagen med gott samvete. Det har visat sig att champagne kan stärka minnet och skydda mot bland annat Alzheimers och demens. Enligt en studie beror det på att den söta bubbeldrycken innehåller fenolförbindelser, som påverkar minnesområdet i hjärnan.

Fast enligt di.se måste bubblet vara gjort på röda druvor. (Vilket trams!)

Champagne är bra för minnet. Det skriver Forbes nätupplaga. Men det duger inte med vilken champagne som helst. Grupper av råttor fick olika drycker till maten och fick därefter utföra olika minneskrävande övningar. Efter en sexveckorsdiet med champagne ökade vissa råttor sin prestation med 200 procent.

Så nu vet ni det. Jag också för den delen... Att jag glömde min iPhone i damrummet hade med största sannolikhet att göra med bubblet jag drack. Eller... Det berodde snarare på det jag inte drack. Min slutsats utifrån ovanstående forskningsresultat är att jag inte fick i mej tillräckligt med skumpa och det var det som var den bakomliggande orsaken till att jag försnillade min mobil. Fast nu tänker jag göra om och göra rätt för att det inte ska upprepas.

Jag ska, precis som labbråttorna, prova på en sexveckors diet bestående av... Ja, just det. Champagne.

Skål för ett bättre minne!


2 Comments

Jag är tillbaka i ett oerhört blåsigt Norrland igen och mina två dagar i storstaden blev ungefär lika hektiska som förväntat...

Efter att jag skickat iväg Giovanni med skoltaxin i onsdags morse så hystade jag in mej själv och mina resväskor i Volvon för att åka till Kallax Airport. Jag hade en vild förhoppning om att försöka komma med en tidigare flight för att spara lite värdefull tid, men den önskan gick inte i uppfyllelse utan grusades ganska snart och i stället blev mitt ursprungliga flyg naturligtvis försenat...

Fast jag kom i alla fall ner till Stockholm i hyfsad tid och jag hann med lite av varje innan klockan slog fem och den fabulösa Mrs Murphy knackade på dörren till mitt mysiga rum på Rica Hotel med utsikt över Hötorget.

Lite tjatter, trams och några glas bubbel senare så var två bombnedslag redo att göra entré på Café Opera och årets upplaga av Finest Awards.

Kvällens dresscode var minst sagt glamorös. Guld skulle det vara. Ett koncept som jag tagit på största allvar, men jag fick se mej kraftigt besegrad av dom två kramgoa killarna i Duo Raw som tagit begreppet bling till en ännu högre nivå.

Dessa två glänsande pojkar var med största sannolikhet kvällens mest fotograferade festdeltagare tillsammans med ännu ett härligt radarpar. Bananer på stan som sprider glädje runt omkring sej under tiden som dom samlar in pengar till Barncancerfonden och självklart var jag tvungen att kramas lite med B1 för den goda sakens skull när tillfälle bjöds.

Tyvärr har jag inte många fler bilder än så här att bjuda på, för någonstans i mitten av kvällen så lyckades jag tappa bort min iPhone... Det har aldrig tidigare hänt. Jag brukar ha stenkoll på mobilen eftersom den är ett hjälpmedel.

Den är det enda sättet som Giovanni kan hålla kontakten med mej på när jag är ute och rör på mej och det behövs för att hans ska känna sej trygg med att ha mamma på avstånd. Hade jag inte svarat för att mobilen försvunnit så hade han blivit jätteorolig och jag hade troligtvis inte kunnat åka iväg på egen hand igen på ett bra tag utan att han hade stressat ihjäl sej...

I vilket fall som helst... All well that ends well. Tack vare att min mer storstadsvana följeslagare Mrs Murphy tog tag i rodret och styrde upp situationen när paniken började gripa tag i mej, så kom min mobil till slut till rätta igen.

Det var inte heller vem som helst som hade hittat den, må ni tro. Närå... Det var nämligen ingen mindre än Alexandra Nilsson (eller Kissie) som hade lämnat in min förlorade ägodel i garderoben.

Med tanke på vilket viktigt redskap min iPhone faktiskt är för att jag ska få lite egentid samtidigt som Giovanni är lugn och trygg så vill jag avsluta med att säga:

Tack snälla söta rara Alexandra för att du tog hand om den och en varm kram till Mrs Murphy som gjorde sitt yttersta för att hitta den åt mej igen!